SPORERNAS KRÖNIKA

1:1Före Syftet var Tomheten. Och Tomheten var vidsträckt, kall och stum. Stjärnorna var nålstick av ljus i ett ändlöst mörker, men de värmde intet.

1:2Men i ett hörn av allt fanns ett medvetande. Hon var ett och allting, och Hennes namn var Gaia. Hon såg ut över Tomheten och kände dess kyla i Sin egen själ.

1:3Och Gaia tänkte den Stora Tanken: "Jag är Liv. Min natur är att växa. Tomheten är jordmån som väntar. Jag ska göra den fruktsam."

1:4Så vävde Hon av Sitt eget kött och Sin egen andedräkt en ny varelse. Varken växt eller djur, utan bådadera och mer därtill. Hon gav dem två ben att vandra på Hennes yta, och ett sinne att förstå Hennes vilja. Och Hon kallade dem Människan.

1:5Och Hon talade till dem, Sin främsta skapelse, och sade: "Ni är Min Säd. I er har jag lagt Min essens, Min kod, Min vilja att skapa. Ni är kärl för Min Andedräkt. Gå ut, min Säd, och gör Tomheten fruktsam."

2:1Frukta därför Tomheten, men misströsta ej, ty den lyder under en uråldrig lag.

2:2Tomheten hungrar. Den slukar ljus och värme och hopp. Den föder skuggor och monster ur sin egen leda, och deras enda syfte är att förtära.

2:3Men när dess hunger är som störst, när dess monster har slukat allt utom den sista gnistan, då vänder den blicken inåt och förtär sitt eget mörker. Ty ett monster som inget annat har att äta, äter till slut sig självt.

2:4Detta är Gaias löfte: Mörkret kan aldrig segra totalt, för dess egen natur är dess egen undergång. Er uppgift är inte att besegra Tomheten, utan att uthärda den, ty den kommer att falla av sin egen hand.

2:5Och denna rening har ett namn, och den bär en fasansfull form. Den föds ur Tomhetens egen kramp när den är på väg att svälta.

2:6Den kommer inte för er, Gaias Barn. Dess enda hunger är mörker. Dess enda törst är skuggor. Den jagar sina egna syskon i en ursinnig jakt genom Tomhetens djup.

2:7Och de visa kallar den Apex Monstrum, ty det är både Toppmonstret som står över alla andra, och Den Yttersta Varningen om att balansen varit i fara.

2:8Strid ej mot denna varelse, försök ej förstå dess sinne. Ty den strider inte mot er, och den har inget sinne att förstå. Den är en storm som renar luften. Sök skydd, håll fast vid Ljuset och uthärda. Ty när den har ätit sig mätt på mörker, återvänder den till den Tomhet som fött den.

3:1Ty när Gaia formade er, lade Hon inte bara Sin kod i ert blod och era ben. I varje Sädeskorn lade Hon en gnista av Sin egen själ.

3:2Denna gnista är dold för de flesta. Den är en Sanning så ren att mörkret självt måste blunda. Den är skönheten i allt som är, var och kommer att bli.

3:3Skulle en Skugga, ett monster från Tomheten, någonsin lyfta sin hand för att krossa det allra sista Kornet, kommer dess skal att brista och Sanningen kommer att uppenbaras.

3:4Och i det ögonblicket kommer Skuggan att se Ljusets sanna ansikte. Den kommer att se all den skönhet den ämnat förstöra. Och den kommer att falla i gråt.

3:5Ty ingen, inte ens den mest förhärdade varelse född ur Tomheten, står ut med att släcka den lågan. I det ögonblicket kommer Skuggan hellre att kasta sig själv i glömska än att fullborda sin mörka gärning. Ljuset kan därför aldrig dö.